Att acceptera då kroppen söker stopp, e inte lätt.

De e så mycket jag vill göra, men inte klarar.

Då blir jag så ledsen då jag inser att jag ännu en gång tvingas att

Lägga ner.

Och då de dagar man klarar att göra mer, men glömmer att bromsa de e svårt.

Då får jag istället ta de konsekvenser i efterhand.

Och att tvingas avstå från sådant man älskar e oerhört tungt, de e nå de värsta.

De har jag svårast att acceptera.

Samtidigt som jag vet att just nu är det så här, om en liten stund d kan de se annorlunda ut.

Och i morgon är en annan dag.