idag är jag arg på mej själv.

Arg för att jag pressat min kropp ,dit jag är idag.

Arg för att, jag inte vet om jag får leva så här resten av livet.

Arg för att jag ,fortfarande inte lyssnar på min kropp.

och arg då jag får ta smällen ,då jag ignorerar kroppens signaler.

mina underbara barn tassade så försiktigt i morse ,så jag fick sovmorgon.

vid lunch blev jag å barnen bjuden på fika i cafe' av min mor.

När vi kommer in i cafe' så sitter där fullt av barn familjer, de skriks , gråts, slamsas, å busas,

vilken lättnad att mina barn passerat den bäbis tiden, för efter 15 min i de stojet så stängde min hjärna av.

Men när vi sitter där och njuter av fikat, så ringer mobilen och det är försäkringskassan

och de vill att jag träffar en av deras läkare för en bedömming av hur mycket och vad jag skulle klara av att jobba med.

Jag kan inte låta bli att känna mej förbannad å ännu mer stressad.

Jag har ju hamnat i denna sjukdomssitts pga stress,och pga fk nya stränga regler så kan jag riskeras bli av med sjukpenningen.

Hur ska jag kunna bli bra då man pressas/ stressas till de ena och de andra ?

De telefonsamtalet gjorde att jag inte ens klarade av att handla de jag behövde.

Men eftermiddagen å kvällen så myste jag å sonen i tv soffan,medans dottern varute och leka med kompisar, åhh så underbart.

Men nu har mina barn somnat och jag tänker njuta av en kopp hallon te med färska hallon i.

Och sen vakna i morgon till en ny dag med nya mys stunder.

ännu en gång har jag förlorat mot kroppen.

de ena efter de andra förlorar jag.

2 mycket viktiga saker i mitt liv är att kunna vara ute i naturen och att sjunga. . . . 

Och nu sitter jag i rullstol och hjärnan med en hjärna som inte vill samarbeta .

ledsen är bara förnamnet.

efter ca x års kämpande med olika läkare hit å dit, så har jag känner mej så arg på hur läkare bemöter mej.

Jag är en kvinna på 34 år och är något överviktig. . . ja,

pga att jag har "extra bilringar"

Betyder de inte att jag är lat och inte vill träna och inte vill jobba och att jag blivit för bekväm.

Jag vill inget annat än att jobba och tjäna pengar leka med mina barn och träna / motionera och göra alla övningar min läkare ber mej göra,och sköta hemmet m.m

Men sejer jag stopp för nån övning , för jag vet hur min kropp reagerar ( jag blir tillfälligt förlamad i 1arm,som sen tar månader innan jag e någorlunda okej igen).

Så måste de respektera de, men näää.

 Och ibland blir min värk allt för kraftig och då behöver jag hjälp in till sjukhuset ( oftast blir de ambulans in, för de är så mycket kroppen som slås ut) 

De enda jag behöver de gångerna är hjälp med att dämpa värken riktigt fort, och jag           talar alltid om att alvedon INTE hjälper, men varje gång måste de ändå prova.                   

Och jag måste då ligga å skaka bak i ambulansen 1 tim innan jag kommit till sjukan och då har jag ofta svimmat av för stark smärta.

Och väl inne så måste de testa alvedon igen, och vid de laget brukar jag få panik, då de inte lyssnar på mej, istället känns de som att de tror jag vore narkotika beroende ,eller e ute efter uppmärksamhet.

Jag vill varken ha uppmärksamhet och tror knappast att man blir beroende av den medicin om behöver den akuta hjälpen 1-3 ggr / år.

Vad ska man göra för att bli tagen på allvar ? !

Det verkar hopplöst.

jag älskar denna tid på året.

Då man får börja sätta upp advents ljustakar, stjärnor å byta till lite juligare gardiner.

Nu saknas bara lite snö, de behöver inte vara mycket,

Bara så pass att de blir ljusare och att barnen kan leka och åka i snön.

jag vet att jag sagt det förut,

Men jag är så glad att jag tog klivet mot sången, och så glad att den möjligheten finns så nära mej.

Och sen har jag världens underbaraste sång lärare.

Sång för mej idag har så stor betydelse i mitt liv, 

den lugnar mej då jag e stressad, den tröstar mej då jag ledsen eller arg, 

den hjälper mej att somna ( om jag har svårt)

jag har lärt mej att kontrollera min nack smärta med sången, och jag minskat mitt behov av värktabletter med 90% ( mot min nack smärta)

Sång är fantastiskt underbart. :-)

Bortglömd och känslan av att inte vara värdefull e dagens känslor !

Efter snart 1års sjukskrivning och kämpande med att bli trodd å få hjälp.

Så blir man skickad hit å dit som om man vore nån utomjording med alvarlig smitta.

De missar att ringa upp på bestämda telefontider,

Eller så blir de upptagna, och då får man själv ringa å jaga en ny tid.

Man faller mellan deras stolar helatiden.

Många tror att jag vill vara sjukskriven, å inte behöva jobba.

De e inte roligt att bara gå hemma.

De e inte roligt att inte längre känna sej 1 i gänget längre på jobbet.

De e inte roligt att ha urusel ekonomi, och inte kunna åka på olika aktiviteter med barnen.

Det är som att man inte är värd något.

Och inte få ha ett fungerande liv

ja då va det redan fredag igen.

Troll busarna ha kompisar hemma.

och själv har jag kurat upp mej mej massor av kuddar 

i min musik hörna , och sjunger till sarah down finer å just nu är de "med dej vid min sida".