Att ett självförtroende ska spela in så mycket.

Tex hur du bemöter folk.

Hur du sjunger.

Hur du lever.

Hur du mår.

Ja i allt behövs självförtroendet.

Att de ska va så hårt att bygga upp det, och så lätt att få de att rasa.

ibland önskar jag att man kunde stänga av sina känslor, så man slapp känna sej  så förbannat oälskad och ensam och så fruktansvärt otillräcklig.

Jag gör allt för mej å mina barn men ändå känns de som om de inte duger.

Och att man inte va så mottaglig av all jävla skvaller som går i denna lilla by.

Eller att man kunde koppla på nån typ av super ego med ett enormt självförtroende, 

Och be de som sårar att dra år h. . .vete, utan att man mår skit av att be nån dra.

idag har det varit en tung dag .

Tung i kroppen och ont i huvudet i ca 1 vecka och det vill inte ge med sej, det börjar kännas nu.

Sonen har hjälpt mej att städa vår lägenhet idag. . . vilken ängel.

.

jag känner mej som en psykisk slag påse.

Man sparkar å slår trotts att allt är så trasigt men ändå fotrsätter man att sparka.

Sen när man ligger där nere så skadad och då orkar man inte resa sej igen

för att kämpa emot. 

För ca 3v sen fick jag medicin ( tänker inte skriva vad e till, eller vad den heter )

Och jag blir galen på alla biverkningar ,läkaren sa att de e en inkörnings tid.

Antingen e jag över kännslig, eller så e de bara lite för mycket nu eller en kombination av båda.

Jag har ben som sväller, drömmer konstiga saker, öm i munnen, och så vansinnigt trött,

Efter barnen har kommit iväg till skolbussen så slocknar jag direkt i soffan, och sover minst 1 tim eller som idag vaknade jag 11:25, hur lite eller mycket jag sover/vilar så är jag ständigt trött, och varje dag känns kroppen så seg å slut, som om jag sprungit maraton dagen innan.

Men de e väl bara att bita ihop å gilla läget tills jag ska träffa läkaren nästa gång och förhoppningsvis bli de byte av medicin.

Hejsan allesammans !

jag känner att min ork inte räcker till.

efter att jag fick reda på att jag gått in i väggen, så förutom mina skulld kännslor till barnen, så känns de ändå befogat att inte inte jämt ligga på topp.

men de e ändå svårt att inte ha den där oron om att man inte duger.

man måste på något vis finna sin ballans i livet.

Och sen acceptera att man inte är frisk,

och att man inte har samma ork,

och lära sej att seje nej,

och lära sej att man duger presis som man är..

 För en kort tid sen fick jag veta att jag är utbränd. . . 

de va blandade kännslor att fö höra läkaren seja de.

De possitiva med beskedet är att jag fått räta ut några frågetecken.

och fått reda på varför jag varit så deppig, och varför jag sover så dåligt och ständigt vara trött m.m

Och de negativa med beskedet är, att mitt självförtroende dök,

och jag mår si så där.

de känns som om jag misslyckats.

de känns som om jag svikit barnen, genom att jag inte orka med att göra sånt vi alltid brukar göra.

men nu måste jag då börja ett nytt liv, och med nytt tanke sätt.