ikväll vällde både tacksamhets känslorna över mej och känslan att känna sen åt sidosatt och bortglömd.

*Jag är tacksam å stolt över mina 2 underbara barn, 

 Dom är verkligen mitt allt dom ger mej styrka och energi.

* jag är så tacksam över att jag får möjligheten att göra det jag drömt om. . . . . att                       sjunga.

Samtidigt som jag kan känna mej bortglömd av människor jag trodde var mina vänner,

Sådana jag trodde brydde sej om mej, och stod vid min sida.

Jag vet ju att de bara bevisar vilka " vänner " verkligen är 

och att jag bör ignorera å gå vidare,

Men de känns som ett kniv hugg i ryggen.

ja då var de redan tisdag.

Min arbetsdag började 7 i morse, och då började även funderingarna på vad läkaren sagt,

"Att de bara e att bita ihop"

Men hur länge ska man aceptera de ?!

Balansen e botten, hjärnan funkar inte, och jag tvingas att arbeta med skena på handleden för att jag tappar styrka, huvud och nacke spränger, och jag känner mej mer eller mindre svimfärdig.

Och ändå får jag bara höra från läkarna att de bara e att bita i hop.

Och så fortsätter varje jävla dag.

Jag e redo att ge upp, orkar inte kämpa mot öronlösa läkare,

och sen gång på gång bara bli behandlad som en smutsig vante.

Så nu tänker jag köra hårt, så får vi se vad som händer och när.

Nu har kärringen bitit ihop tillräckligt länge så nu e hon tandlös.

känslan av att aldrig duga som man är.

Och att man aldrig gör något bra hur mycket man än kämpar.

Att alltid känna sej hatad ,

Och att alltid känna sej dum.

Att ständigt få de kastat i ansiktet, gör än tillslut sjuk och 

oerhört bitter.

ni som läst mitt blogg inlägg om hur livet liknar en bilresa,( om ni inte läst de så får ni gå in på bloggen och läsa de)

Men hur som hälst. . . . 

Jag tycker jag ha kört helt efter hastighetsbegränsningarna, och gjort servicen ,

Men trotts att jag gjort allt jag kunnat, 

Så tror jag, att motorn nu har rasat.

Och jag står helt tom och förstår inget längre.

Efter att ha jobbat hela sport lover så hade jag lite dåligt samvete att jag inte haft tid att göra något med barnen.

Men på lördag så kommer sonen på att vi skulle göra en utflykt till en stuga uppe på ett berg.

Och så klart nappade jag på ideen, så vi kastade ihop lite fika å iväg de bar.

Och jag e riktigt stolt över att de orkade hänga med hela vägen, de blev en tur på 4,2 km.

Älskade hjärtan.

En av kvällens funderingar är.

Jag verkligen älskar att sjunga, men börjar att tvivla på mej själv.

Jag börja tycka att jag låter jätte hemskt.

E de verkligen min grej ?!

Men jag älskar det ju, så varför bör jag tänka annat ! ?

E de det nervositeten vill bevisa, att jag inte e gjord att stå på scen ! ?

Jag får massor av beröm de gånger jag sjungit offentligt.

Men det skulle ju kunna vara så att folk bara sejer de för att vara snälla,

samtidigt som hjärtat sejer,

LÄGGA AV MED DESSA DUMMA IDIOTISKA FUNDERINGAR, DU VET ATT DE INTE ÄR RÄTT.

Jag vill inget annat än att kunna utveckas mera innom sången,

och sjunga mera offentligt.

Men . . . . .  samtidigt sitter de 2 små gubbarpå varsinn axel å har detta knäppa bråk.

Bort dumma gubbar, och fram med självförtroendet.