Efter 6 år som sjukskriven till och från, 

Och fått kämpa mot olika läkare och FK  och aldrig blivit riktigt trodd, 

Eftersom ingen röntgen ( och många andra tester) visar något.

Men jag har aldrig riktigt gett upp.

Men nu har jag äntligen fått rätt ! ! ! 

Jag har dissociativa syndrom har jag nyss fått veta.

Och i mitt fall betyder det att jag ,inte har inte lyssnat på min kropp och pressat och kört på för hårt, alldeles för länge.

Så tillslut sa hjärnan stopp, genom att stänga av olika funktioner i / på kroppen.

Men eftersom jag slitit På tok för länge och det bara blivit värre, så tror inte läkaren att jag kommer bli fullt återställd igen.

Är jag arg ? Nää, de suger bara onödig energi.

Nu måste min energi gå till att lära känna min kropps signaler.

Att lära sej att ta minut för minut, varje dag är inte lätt alla gånger.

Ibland skriker kroppen av rastlöshet, samtidigt som huvudet skriker, glöm de du ska inte göra något idag.

Dessa dagar e runda ,då de blir så.

www.dissociativasyndrom.blogg.se

Är en riktigt iintressant blogg.

Stol över dagens prestationer.

Att lära känna sin egen kropp är både intressant och jätte svårt.

Och att lära sej att vara självisk är nog lika snårt som att lyssna på kroppens signaler,

Då man som både mamma och person är sådan som kör på och tar i.

Men då man äntligen kommer på knepen att lägga upp dagarna, för att man ska fungera , då blir man lycklig.

Och då man lär sej sin egen kropps signaler, det underlättar så mycket i ens liv om man tar sej tid och lyssnar på sin kropp.

Jag har en stor utmaning framför mej, man bara för att jag är säker på hur min kropp kommer reagera efter utmaningen så tänker inte låta mej hindras av de.

Jag tänker utmana mej själv, och sedan ta koncekvenserna. 

Vilken fantastisk kväll i lördags ! ! !

Men jag var ju medveten om vilket pris jag får betala efteråt

för att kunna vara med på en sån trevlig middag med alla fantastiska människor.

En middag med mycket folk kräver flera dagars förberedelser, ( har jag lärt mej) för att överhuvudtaget 

kunna ta mej dit, och sen ett högt pris efter ,för återhämtning, som innebär 

att bli sittande i rullstol en dag, så hjärnan kan aktivera funktionen i kroppen igen.

Jag kan ju inte sitta hemma å ruttna bara för de pris jag får betala efteråt.

mina underbara barn tassade så försiktigt i morse ,så jag fick sovmorgon.

vid lunch blev jag å barnen bjuden på fika i cafe' av min mor.

När vi kommer in i cafe' så sitter där fullt av barn familjer, de skriks , gråts, slamsas, å busas,

vilken lättnad att mina barn passerat den bäbis tiden, för efter 15 min i de stojet så stängde min hjärna av.

Men när vi sitter där och njuter av fikat, så ringer mobilen och det är försäkringskassan

och de vill att jag träffar en av deras läkare för en bedömming av hur mycket och vad jag skulle klara av att jobba med.

Jag kan inte låta bli att känna mej förbannad å ännu mer stressad.

Jag har ju hamnat i denna sjukdomssitts pga stress,och pga fk nya stränga regler så kan jag riskeras bli av med sjukpenningen.

Hur ska jag kunna bli bra då man pressas/ stressas till de ena och de andra ?

De telefonsamtalet gjorde att jag inte ens klarade av att handla de jag behövde.

Men eftermiddagen å kvällen så myste jag å sonen i tv soffan,medans dottern varute och leka med kompisar, åhh så underbart.

Men nu har mina barn somnat och jag tänker njuta av en kopp hallon te med färska hallon i.

Och sen vakna i morgon till en ny dag med nya mys stunder.

Efter 5 år som nedverderad, ignorerad , idiot förklarad , och även blivit misstänkt att ha simmulerat alla mina besvär, så har jag nu äntligen fått min diagnos.

Att de känns skönt de e bara förnamnet.

 jag kan äntligen släppa den jackten, och försöka fokusera på att tillfriskna.

Men att de ska ta 5 år är ju skandal.

Men då man inte är ett löst fall, så sopas man lätt under mattan, och blir behandlad som en påse fylld av pest, som ingen vill ta i.

den glädjen jag känner nu har jag inte kännt på länge.

En sån otrolig lättnad.