känslan av att aldrig duga som man är.

Och att man aldrig gör något bra hur mycket man än kämpar.

Att alltid känna sej hatad ,

Och att alltid känna sej dum.

Att ständigt få de kastat i ansiktet, gör än tillslut sjuk och 

oerhört bitter.

Jag har påbörjat en ny och lång livs resa.

Det kommer bli oerhört spännande.

Och den resan kommer att kräva mycket kämpande.

Och den resan kräver också en "ny familjemedlem"

Och det är en crosstrainer.

ni som läst mitt blogg inlägg om hur livet liknar en bilresa,( om ni inte läst de så får ni gå in på bloggen och läsa de)

Men hur som hälst. . . . 

Jag tycker jag ha kört helt efter hastighetsbegränsningarna, och gjort servicen ,

Men trotts att jag gjort allt jag kunnat, 

Så tror jag, att motorn nu har rasat.

Och jag står helt tom och förstår inget längre.

Efter att ha jobbat hela sport lover så hade jag lite dåligt samvete att jag inte haft tid att göra något med barnen.

Men på lördag så kommer sonen på att vi skulle göra en utflykt till en stuga uppe på ett berg.

Och så klart nappade jag på ideen, så vi kastade ihop lite fika å iväg de bar.

Och jag e riktigt stolt över att de orkade hänga med hela vägen, de blev en tur på 4,2 km.

Älskade hjärtan.

En av kvällens funderingar är.

Jag verkligen älskar att sjunga, men börjar att tvivla på mej själv.

Jag börja tycka att jag låter jätte hemskt.

E de verkligen min grej ?!

Men jag älskar det ju, så varför bör jag tänka annat ! ?

E de det nervositeten vill bevisa, att jag inte e gjord att stå på scen ! ?

Jag får massor av beröm de gånger jag sjungit offentligt.

Men det skulle ju kunna vara så att folk bara sejer de för att vara snälla,

samtidigt som hjärtat sejer,

LÄGGA AV MED DESSA DUMMA IDIOTISKA FUNDERINGAR, DU VET ATT DE INTE ÄR RÄTT.

Jag vill inget annat än att kunna utveckas mera innom sången,

och sjunga mera offentligt.

Men . . . . .  samtidigt sitter de 2 små gubbarpå varsinn axel å har detta knäppa bråk.

Bort dumma gubbar, och fram med självförtroendet.

Ni vet de där irriterande spyflygor som bara stutsar fram.

Man ser dom inte men hör dom bara.

Så fast tvärt om ,kände jag mej idag hos läkaren.

Han ser mej men hör mej inte, och så viftar han bara bort mej.

Idag hade jag endast planerat att dammsuga hemma och sen vila.

Men så blev de inte.

Dagen började förvånansvärt med tok lång sov morgon, då mina 2 hjärtan varit så duktiga 

att smyga hela morgonen.

Jag vaknade först vid 7 och tänkte att jag skulla somna om en liten stund till,

Nästa gång jag tittade på klockan va den 10:20, oj oj klev fort upp.

Jag slängde i mej frukost, och sen ringde mobilen och iväg de bar för att hjälpa till att städa på annat ställe.

Sedan kom jag på att jag lovat att sy, så då va det bara att ta tag i de.

Och vipps va det midags tid, och idag hade barnen beställt taco . . . .suck

men har man lova så har man.

Sen fick jag med mej mamma å på en avslutande kvälls prommis,

och under tiden jag va ute å gick så var mina 2 änglar snälla och fixade disken.

Nu tänker jag vila.

Ha det bäst allihopa.