väckaren ringde 5:45 och jag stängde av och snozza en stund.

Sen va de dax att väcka barnen och få upp dom till skola och se till att de packar sina gymnastik kläder.

Och när de klivit på skolbussen och åkt, så somnade jag och katten om i soffan.

Och vaknade ca 2 tim senare, hoppade då in i duchen för att vakna till.

Och nu har jag nyss kommit hem från affärn där jag fikat med mor, och vi planerade lite inför jul

Och julmarknaden.

Just nu går funderingarna runt middag. . . . . Vad tusan ska jag göra för middag idag.

Ha en toppen dag allesammans 

ännu en gång har jag förlorat mot kroppen.

de ena efter de andra förlorar jag.

2 mycket viktiga saker i mitt liv är att kunna vara ute i naturen och att sjunga. . . . 

Och nu sitter jag i rullstol och hjärnan med en hjärna som inte vill samarbeta .

ledsen är bara förnamnet.

Att acceptera sin bråkiga kropp, då den strejkar e inte lätt.

Jag blir så förbannad då jag inte kan göra de jag vill.

Och att acceptera sättet kroppen sejer ifrån på är förjävligt,

Att vara en frisk aktiv kvinna och sen bli så handikappad är skit jobbigt.

Men ja ja , jag har fått olika hjälpmedel, så de ska väl underlätta ,men jag är inte riktigt vänn med alla hjälpmedel.

De har hänt lite saker i mitt liv sen sist, så jag ska bligga om de strax.

Jag måste fixa käk till trollen först.

Ikväll fick jag äran att sjunga solo , och scenskräcken höll sej i någorlunda schack , yes . . . vad underbart tänkte jag, då kanske jag kan/vågar sjunga ut riktigt.

 Men när jag stod där vid micken och det var min tur, så kom den som ett slag i magen.

Och som vanligt såg jag ut som jag vore nån staty .

Jag är som närvarande men ändå inte.

Jag klarar inte av att röra på mej.

Jag får höra att jag ser helt lugn ut, och det är ju bra att det inte syns.

Men jag kan lyckas ta av värsta toppen på nervositeten genom att bara titta på mina älskade

barn , som älskar att höra då mamma sjunger.

Men jag antar att de bara är att fortsätta öva. 

ikväll vällde både tacksamhets känslorna över mej och känslan att känna sen åt sidosatt och bortglömd.

*Jag är tacksam å stolt över mina 2 underbara barn, 

 Dom är verkligen mitt allt dom ger mej styrka och energi.

* jag är så tacksam över att jag får möjligheten att göra det jag drömt om. . . . . att                       sjunga.

Samtidigt som jag kan känna mej bortglömd av människor jag trodde var mina vänner,

Sådana jag trodde brydde sej om mej, och stod vid min sida.

Jag vet ju att de bara bevisar vilka " vänner " verkligen är 

och att jag bör ignorera å gå vidare,

Men de känns som ett kniv hugg i ryggen.

ja då var de redan tisdag.

Min arbetsdag började 7 i morse, och då började även funderingarna på vad läkaren sagt,

"Att de bara e att bita ihop"

Men hur länge ska man aceptera de ?!

Balansen e botten, hjärnan funkar inte, och jag tvingas att arbeta med skena på handleden för att jag tappar styrka, huvud och nacke spränger, och jag känner mej mer eller mindre svimfärdig.

Och ändå får jag bara höra från läkarna att de bara e att bita i hop.

Och så fortsätter varje jävla dag.

Jag e redo att ge upp, orkar inte kämpa mot öronlösa läkare,

och sen gång på gång bara bli behandlad som en smutsig vante.

Så nu tänker jag köra hårt, så får vi se vad som händer och när.

Nu har kärringen bitit ihop tillräckligt länge så nu e hon tandlös.